WIIII då va det bokat och klart. Blir tatuerad om en vecka, nervös men sjukt glad! Carro följer med som stöd även då tiden är halv 8 på morgonen. Tatueraren utlovade kaffe för att få oss att piggna till, synd bara att det inte faller oss i smaken!

Det finns idioter till allt, helt sjukt, hur man man leva med sig själv, slå helt oprovoserat,

I telefon med pappa
Pappa: Vart är du?
Jag: McDonalds
Pappa: Du är alltid där fetknopp!
Tur att pappa pratar klarspråk så man kan bryta sina ovanor

WIII äntligen hittat ett motiv som jag är helt såld på, idag blir det en tripp till tatueraren! Jag känner att det börjar närma sig, snart så, snart är det min tur att märkas för livet hihi!

http://rodeo.net/tattoologist/ inspirationen flödar

Jag har en fördom mot äldre att de har väldigt starka åsikter om saker och ting, åsikter som näst intill är omöjliga att ändra på. Även fast man kan bevisa att de har fel. Man brukar väl säga, det är svårt att lära gamla hundar sitta. Lite så tänker jag om gamla människor, det är svårt att lära de nå nytt och ändra deras tankesätt. Denna fördom har jag nog min morfar att skylla. Han kan aldrig erkänna att han har fel! Det är så frustrerande, när man bevisar gång på gång att han har fel och han kan inte acceptera det. Varje morgon skjutsar han mig till bussen (då jag har 2km till busshållplatsen). Varje morgon står han utanför huset 5 minuter innan bestämd tid, dock anser han att det är rätt tid. Alla som znoosar så länge de bara kan och får stressa hela morgonen vet mycket väl att de sista 5 minutrarna innan man ska iväg är väldigt händelserika. Eftersom dessa 5 minutrar är väldigt värdefulla för att jag ska kunna ge mig ut i dagens bravader till fullo så går jag aldrig ut och sätter mig i bilen fören min klocka är den bestämda tiden. Om det nu råkar vara så att jag skulle vara klar när morfar stannar utanför huset så väntar jag ändå dessa 5 minuter innan jag går ut. Detta bara för att bevisa att hans klocka går fel. När vi sedan kör den korta biten till bussen så är det ända vi disskuterar vilken klocka som går rätt och vilken som går fel. Utan resultat, varje gång, lönlöst, varför kan han bara inte acceptera att hans klocka går fel? Hur svårt kan det vara? Och så slog det mig, hur svårt kan det vara att acceptera att min klocka går fel? Jävligt svårt tydligen. Man är mer lik sina släktingar än vad man ibland önskar!

Ett smakprov från min "mys"lista